Oro som följeslagare
Det är en märklig tid. En verklighet vi inte kunde föreställa oss för bara några månader sen. Att man skulle vakna varje morgon med en liten klump i magen och med känslan att något inte är riktigt okej.
Jag har under den här perioden inte varit superrädd på något vis men har en oro. Jag vill inte bli sjuk jag vill inte att mina nära och kära ska bli sjuka. Jag tror att min räddning är att vår vardag faktiskt rullar på och är nästan som vanligt.
På mitt jobb hinner man inte tänka så mycket. Det är ett evigt väntande på att alla ska tvätta händerna men det känns ändå bra på något sätt. Erik har fått jobb som elektrikerlärling och trivs toppenbra.
Ovissheten är också jobbig. Att man inte vet om det finns något slut på denna otäcka pandemi inom en överskådlig framtid.
Vi har vi gjort fint här hemma och ska fixa så vi har en pool som är uppvärmd att bada i. Vi får hoppas på en hyfsad sommar i Sverige och på att vi får hålla oss friska.
Jag längtar så efter sol och värme och efter mitt sommarland Italien. Undrar hur många år det tar innan jag kan komma dit igen. Det härliga med våra Europaresor är ju att man vet att man får sol och värme.
I morse var det nästan lite sommarlovskänsla när jag och barnen åt frukost på trädäcket. Både igår och idag har varit fina dagar men ikväll kom regnet och nu smattrar det ordentligt på uterumstaket.
Skolavslutningen närmar sig och den kommer inte bli som vanligt den heller. Men jag ska försöka njuta av alla dagar som jag mår bra och mina nära är friska.
